Uppvärmningstid för en tank med ångslinga: värme, yta och ånga
Hur lång tid det tar för en ångslinga att värma en tank och hur stor slingan måste vara: värmebehov, formeln för satsvis uppvärmning, U-värden, slingans yta och ångbehov, genomräknat för en vattentank på 10 m³.
En tank som tar tre timmar att värma när processen behöver den på en timme håller upp ett helt skift. En slinga som är mycket större än nödvändigt kostar pengar, tar plats i tanken och försvårar regleringen. Båda misstagen har samma ursprung: en värmeberäkning där ett steg hoppats över. En korrekt beräkning av uppvärmningstid för en tank kräver bara ett fåtal värden, massan i tanken, temperaturerna, ångtrycket och en realistisk värmegenomgångskoefficient, och den besvarar tre frågor på en gång: hur mycket värme, hur stor slingyta och hur mycket ånga. Den här guiden går igenom alla tre, med ett fullständigt exempel för en vattentank på 10 m³ som värms med en nedsänkt ångslinga.
Steg 1: satsens värmebehov
Den energi som krävs för att värma en vätska ges av den välkända formeln för sensibel värme:
Q = m × cp × (T2 − T1)
- Q = värmebehov, kJ
- m = vätskans massa i tanken, kg
- cp = specifik värmekapacitet, kJ/kg·K (4,19 för vatten; ungefär 1,8 till 2,2 för de flesta oljor)
- T1, T2 = start- och sluttemperatur, °C
Använd massan, inte volymen. Vatten ligger nära 1 kg per liter, men oljor, siraper och lösningar gör det inte, så multiplicera först arbetsvolymen med densiteten. Vår kalkylator för tankvolym ger volymen för en cylindrisk tank utifrån diameter och höjd. Om tankväggen, en omrörare eller en mantel är tung i förhållande till innehållet, lägg även till deras massa gånger stålets specifika värmekapacitet (cirka 0,5 kJ/kg·K).
Om Q divideras med uppvärmningstiden fås den genomsnittliga värmeeffekten i kW. Medelvärdet är användbart för en första bedömning, men det döljer ett viktigt faktum: en ångslinga avger inte värme i jämn takt.
Steg 2: varför uppvärmningstakten sjunker när tanken blir varmare
Ångan kondenserar inne i slingan vid mättnadstemperaturen för sitt tryck, Ts. Värmeflödet genom slingans vägg är proportionellt mot skillnaden mellan Ts och vätskans temperatur. I början är vätskan kall och skillnaden stor; när tanken värms minskar skillnaden och därmed också värmeflödet. Resultatet är att tanktemperaturen stiger längs en kurva som långsamt planar ut mot Ts.
För en välomrörd tank och konstant ångtemperatur ger en energibalans den klassiska ekvationen för satsvis uppvärmning:
t = (m × cp / (U × A)) × ln[(Ts − T1) / (Ts − T2)]
- t = uppvärmningstid, s
- U = slingans totala värmegenomgångskoefficient, W/m²·K
- A = slingans yttre yta, m²
- Ts = ångans mättnadstemperatur i slingan, °C
- m × cp i J/K (kg × J/kg·K)
Omskriven ger samma ekvation den slinga som krävs för en önskad tid:
U × A = m × cp × ln[(Ts − T1) / (Ts − T2)] / t
Termen (T2 − T1) / ln[(Ts − T1) / (Ts − T2)] är den logaritmiska medeltemperaturdifferensen för satsen. Om ett enkelt aritmetiskt medelvärde används i stället blir slingytan något mindre och optimistisk; den logaritmiska formen är den säkrare. Samma princip används för kontinuerliga värmeväxlare i vår kalkylator för värmeväxlararea.
Steg 3: val av ett realistiskt U-värde
U är det värde som avgör resultatet, och det är också det som oftast gissas. För ångslingor nedsänkta i vatten publicerar Spirax Sarco typiska intervall som ökar med medeltemperaturdifferensen mellan ånga och vatten:
- cirka 30 °C differens: 550 till 1 300 W/m²·K
- cirka 60 °C differens: 1 000 till 1 700 W/m²·K
- cirka 110 °C differens: 1 300 till 2 700 W/m²·K
För dimensionering rekommenderar samma källa cirka 550 W/m²·K för lågtrycksånga (under 2 bar g) med självcirkulation och cirka 1 100 W/m²·K vid högre tryck eller med påtvingad cirkulation, och dess eget räkneexempel använder 650 W/m²·K för en slinga i rostfritt stål. Välj i praktiken den nedre delen av intervallet om inte tanken omrörs: beläggningar, slam på slingan och luft eller kondensat som blir kvar i slingan sänker alla U, och en slinga som är något för stor är lätt att reglera medan en som är för liten aldrig kan komma ikapp. Oljor och viskösa vätskor ger mycket lägre värden, ofta bara 50 till 300 W/m²·K, så använd inte vattenvärden för dem. Många konstruktörer lägger också till cirka 10% på den beräknade ytan som marginal för beläggning.
Steg 4: ångförbrukning och toppbelastning
När ånga kondenserar avger den sitt ångbildningsvärme, hfg, så den totala ångmängden för satsen blir:
ms = Q / hfg
Ångflödet följer däremot värmeflödet, som är störst i början:
ṁs = U × A × (Ts − T) / hfg
Reglerventilen, ångledningen och kondensavledaren ska dimensioneras för startbelastningen, inte för medelvärdet. Att dimensionera dem efter medelvärdet är en klassisk orsak till att en tank värms långsammare än beräkningen utlovade. Vår guide om dimensionering av ångledningar visar hur ledningen dimensioneras för detta toppflöde, och kalkylatorn för ånga och ångpannor omvandlar ångbehovet till panneffekt och bränsle.
Genomräknat exempel: uppvärmning av en vattentank på 10 m³ på två timmar
En processtank rymmer 10 m³ vatten, cirka 10 000 kg. Den ska värmas från 15 °C till 65 °C på 2 timmar (7 200 s) med en ångslinga i rostfritt stål. Ånga levereras vid 3 bar g; med hänsyn till tryckfallet över reglerventilen dimensioneras slingan för 2 bar g (3 bar a), där Ts = 133,5 °C och hfg = 2 163 kJ/kg. Tanken saknar omrörning, så U = 600 W/m²·K används som ett försiktigt dimensioneringsvärde.
1. Värmebehov
- Q = 10 000 × 4,19 × (65 − 15) = 2 095 000 kJ, cirka 582 kWh
- Genomsnittlig effekt: 2 095 000 / 7 200 = 291 kW
- Kontroll i imperiska enheter: 22 046 lb × 1 Btu/lb·°F × 90 °F = 1 984 000 Btu, vilket är samma 2,09 GJ
2. Slingans yta
- ln[(133,5 − 15) / (133,5 − 65)] = ln(118,5 / 68,5) = 0,548
- U × A = 41 900 000 J/K × 0,548 / 7 200 s = 3 189 W/K
- A = 3 189 / 600 = 5,3 m²; med 10% för beläggning, 5,85 m²
- Den logaritmiska medeltemperaturdifferensen är 50 / 0,548 = 91,2 K. Det aritmetiska medelvärdet (133,5 − 40 = 93,5 K) hade gett 5,19 m², cirka 2% mindre.
Ett DN32-rör (42,4 mm ytterdiameter) har 0,133 m² yttre yta per meter, så cirka 45 m DN32-rör ger 6 m², utformat som en serpentin eller spiral nära tankens botten. Med 6 m² installerat förutsäger samma ekvation en uppvärmningstid på cirka 1,77 timmar, vilket ger viss marginal för beläggning.
3. Ångförbrukning
- Total ångmängd för satsen: 2 095 000 / 2 163 = 968 kg
- Genomsnittligt flöde: 968 / 2 = 484 kg/h
- I början (vatten vid 15 °C): 3 189 × 118,5 = 378 kW, eller 629 kg/h
- I slutet (vatten vid 65 °C): 3 189 × 68,5 = 218 kW, eller 364 kg/h
Det högsta ångflödet är 30% högre än medelvärdet. Reglerventilen, matarledningen och kondensavledaren bör därför dimensioneras för minst 630 kg/h, plus förlusterna nedan.
4. Värmeförluster
En oisolerad ståltank förlorar värme från väggar och lock. Som en grov riktlinje förlorar en oisolerad yta cirka 10 W/m²·K till stillastående inomhusluft genom konvektion och strålning tillsammans. Med 25 m² yta vid 65 °C i ett rum på 20 °C blir det cirka 10 × 25 × 45 = 11 kW, eller cirka 19 kg/h ånga bara för att hålla temperaturen, varje timme tanken hålls varm. Med 50 mm mineralull sjunker det till ungefär 1 kW. Använd kalkylatorn för isolering och värmeförluster för den egna tanken, och lägg till förlusten till värmebehovet: för en oisolerad tank som värms långsamt kan den förlänga uppvärmningstiden med flera procent.
Resultat
Installera cirka 6 m² slinga (45 m DN32-rör i rostfritt stål), dimensionera ångventil, ledning och kondensavledare för cirka 650 kg/h vid startförhållandet, och räkna med nära 1 ton ånga per sats. Om slingan redan finns, använd ekvationen åt andra hållet: en slinga på 4 m² i samma tank skulle behöva 2,66 timmar i stället för 2.
Direkt ånginblåsning: en snabb jämförelse
Om ångan blåses direkt in i vattnet i stället för genom en slinga avger ångan hela sitt värmeinnehåll, inte bara ångbildningsvärmet, och kondensatet blir kvar i tanken. För samma sats är ångbehovet Q dividerat med ångans entalpi (2 725 kJ/kg vid 3 bar a) minus vattnets entalpi vid 65 °C (272 kJ/kg): 2 095 000 / 2 453 = 854 kg. Det är cirka 12% mindre ånga än med slinga, och uppvärmningen går mycket snabbare, men tanken får cirka 854 kg mer vatten och ångan måste vara tillräckligt ren för att komma i kontakt med produkten. Inblåsning kräver också ett ordentligt spridarrör eller en injektor för att undvika buller och slag.
Vanliga fel vid beräkning av tankuppvärmning
- Matningstrycket används för slingan. Reglerventilen sänker trycket och därmed Ts. Använd trycket i slingan, inte panntrycket.
- Optimistiska U-värden. Värden för omrörda tankar eller rena provförhållanden gäller inte för en stillastående tank med beläggningar.
- Ventil och kondensavledare dimensioneras för medelbelastningen. Startbelastningen är högst; underdimensionerade ventiler och kondensavledare vattenfyller slingan och bromsar uppvärmningen.
- Dålig kondensatavledning. En slinga måste luta mot sitt utlopp och dränera fritt. Mot slutet av uppvärmningen kan ångtrycket i en temperaturreglerad slinga sjunka till eller under kondensatets mottryck, slingan stannar av och fylls med vatten, och U rasar.
- Kärlet och förlusterna glöms bort. Tungt stål, ett kallt lock eller en öppen topp kan märkbart öka värmebehovet.
- Uppvärmning för nära ångtemperaturen. De sista graderna före Ts tar längst tid. Om T2 ligger nära Ts, höj hellre ångtrycket än att lägga till allt mer slingyta.
Snabbreferens: formlerna
- Värmebehov: Q = m × cp × (T2 − T1)
- Uppvärmningstid: t = (m × cp / (U × A)) × ln[(Ts − T1) / (Ts − T2)]
- Slingans yta: A = m × cp × ln[(Ts − T1) / (Ts − T2)] / (U × t)
- Ånga per sats: ms = Q / hfg; momentant flöde: ṁs = U × A × (Ts − T) / hfg
- Typiskt U, ångslinga i vatten: cirka 550 till 1 700 W/m²·K, beroende på tryck, temperaturdifferens och cirkulation
För teorin bakom temperaturtermen, se Wikipedia-artikeln om logaritmisk medeltemperaturdifferens. Ange massan och U-värdet ärligt, dimensionera ångsidan för startbelastningen, så är tanken varm när processen behöver den.